För att vägtrafiken ska kunna bli långsiktigt hållbar och attraktiv måste Nollvisionens säkerhetsfilosofi beaktas. Efter ett riksdagsbeslut hösten 1997 är Nollvisionen grunden för arbetet med trafiksäkerhet. Utformningen av transportsystemet ska göras utifrån kunskapen om människokroppens förmåga att klara krockvåld. Ingen ska behöva dö eller skadas allvarligt i trafiken. Ansvaret för trafiksäkerheten delas mellan dem som utformar och dem som använder transportsystemet. Utformarna, exempelvis kommunen som väghållare, har det yttersta ansvaret för säkerheten. Transportsystemet måste utformas med hänsyn till insikten om att människor gör misstag och att olyckor därför inte kan undvikas helt, men de ska inte behöva leda till allvarliga personskador. När Nollvisionen infördes var det ett paradigmskifte i det svenska trafiksäkerhetsarbetet, det innebar ett helt nytt sätt att tänka.